Det autentiska mötet: Vad innebär ett möte i kärlek och när går det förlorat?

När vi hamnar i konflikt känns det ofta som att vi förlorar förmågan att "se" den andre. Känslan av förbundenhet med den andre går förlorad bakom en vägg av tankar och föreställningar om den andre.

Mest uppenbart blir det när vi tänker om andra människor genom våra fördomar. Vi möter då egentligen inte människan, utan vi möter våra egna projektioner. Den andre tjänar mer som en projektionsyta.”Föreställningen” på projektionsytan brukar nämligen ställa sig före människan. Att bli bemött på det viset är mycket kränkande. Då finns inte jag på riktigt i den andres sinne. Jag blir inte bemött för jag finns inte.

Men det är just den känslan, att finnas i den andres sinne, som är så central för en trygg anknytning i alla våra relationer. Vi vet det från anknytningsforskningen. Det är ett centralt behov inom oss för att känna tillhörighet, självkänsla och mening i livet. Det har stor betydelse för vår psykiska hälsa.

En bra väg för att förbättra våra relationer med våra nära (och oss själva) är därför att undersöka de (ofta dömande) tankarna vi har om varandra och oss själva. Är de sanna? Kan jag veta att de är sanna? Hur bemöter jag mig själv eller andra om jag tror på de? Vem eller vad skulle jag vara utan just denna tanken? Via den vägen kan vi upptäcka att tankarna är bara tankar. Det jag eller vi är, är något helt annat. Vi är det som är medveten om tankarna och därför KAN vi inte vara de. Vi HAR tankar, vi ÄR något annat.

När vi blir medvetna om dessa dömande tankar blir det lättare att släppa vår identifikation med dessa föreställningar. Då har vi chansen att upptäcka att det den andre är, inte är våra föreställningar. Den andre blir först synlig och förnimmelsebar när vi möter honom eller henne bortom våra föreställningar.

Härifrån, från en hållning av öppen medvetenhet, är vi befriade från sårande och dömande tankar som ofta bruka resultera i sårande beteenden. Vägen till ett autentiskt möte mellan två människor sker därför genom ett möte i mental tystnad. Först där, när vi inte längre automatiskt tror på våra fördomar och tankar, klarnar vår syn, klarnar blicken på den andre: Ah, Du, du är också här, i just detta ögonblick, och jag ser dig och bjuder på att bli sedd: öppen, närvarande, mottaglig och sårbar. Mötet blir en vänlig inbjudan till dig att se mig och att bli sedd som det vi faktiskt är - bortom våra tankar.

Det är kommunion. Det är bortom kommunikation. Det är ett möte i nuet, i stillhet och i förbundenhet. Det är det sannaste, djupaste och mest intima mötet som kan ske. Det är där som vi faktiskt möts.

Hej, och vet du vad: här finns kärleken, som vi längtade efter så mycket! Vi ses!